Jag får väl utnämna mig själv till månadens kraschkung då jag stöp under kvalet i årets Supermoto SM final och knäckte några revben, jag har dessutom en gedigen skadehistorik.
Jag var taggad inför racen i årets Supermoto SM final men fick ett framhjulssläpp i full fart under tidskvalet och gick omkull riktigt hårt så att några revben gick av och jag fick spendera SM-finalen på akuten med morfin istället för att köra finalen.
Stort tack till team Gustafsson (Marre och Hampus) som lastade hojarna i min frånvaro och levererade bilen till sjukhuset.
Kör igenom min kraschhistorik, då det inte var första gången jag fick åka ambulans från banan.
2014 slog jag runt framlänges på Uringebanan och fick crosshojen över mig, jag blev liggande på banan och de fick ta mig i skopan upp till parkeringen så att jag kunde åka helikopter till akuten. Då gick nyckelbenet av och jag fick 70% kotkompression på 1:ans ryggkota (längst ned). Då var jag riktigt dålig och det tog ett par veckor innan jag kunde gå runt kvarteret för att dricka en cappucino, jag var svettig som jag hade sprungit en mil. Då var det någon vänlig själ som lastade crossen och frun fick ta en taxi ut till Uringe för att hämta hem den.
2008 var jag och tränade på Väsby crossbana och fick framhjulssläpp som sedan tog fäste och jag åkte av banan i full fart ned i ett dike där jag landade på huvudet. Denna gången fick jag en liten kotkompression på ryggkota nr 10. Även denna gången lastade någon som jag inte känner bussen och gav mig nyckeln i helikoptern på väg till akuten.
2006 var jag i Linköping och tränade Supermoto, jag låg tätt bakom Gillison som bromsade lite tidigt och jag låg för nära så jag körde in i hans bakhjul och åkte av i gräset där lillfingret agerade som en harv och gick av på fyra ställen. Åkte till Linköpings sjukhus och fick fingret gipsat och tog mig hem till Stockholm på egen hand.
2001 körde jag min nya Honda Fireblade på Ulvsundavägen under hösten och vid uppväxling från ettan till tvåan släppte bakhjulet då det var kallt i backen och jag åkte på en highsider, jag slungades av hojen som gled efter bakom mig. Firebladen rullade runt från ena sidan över tanken till andra sidan så den var helt totalförstörd. Denna gång klarade jag mig helt oskadd med ett trasigt ställ.
2000 Hade jag en ny Yamaha YZF426 som jag körde på en motocrosstävling i Upplands Väsby, det var dammigt och varmt. Jag låg någonstans i mittfältet och försökte ta mig upp några placeringar. Banan var ombyggd med en ”sockertopp” innan uppförstrappan där man håller fullt för att ta sig över. I dammet och tröttheten i slutet av heat tappade jag räkningen på hopp och trodde att jag var framme vid trappan när jag kom till sockertopp där man skulle sakta ned, jag höll full gas och flög 20 meter rakt upp i luften där gravitationen tog slut och jag föll rakt ned ståendes på hojen och bröt båda benen i båda fotlederna. Då var det dags att åka helikopter till akuten, fick vänta några timmar utan smärtstillande till det att de såg röntgenplåtarna då de fick riktigt bråttom. Det hela resulterade i 7,5 timmars operation med transplantation av ben från höft och 3 månaders vistelse på Danderyds Sjukhus, tog ett halvår innan jag kunde stödja mig på benen igen. Mina snälla vänner hjälpte till och sålde motorcykeln när jag låg på sjukhuset då jag inte hade någon användning för den en tid framöver.
1999 testade jag en ny Kawasaki KX250 på Arlanda Motocrossbana och höll på att tappa hojen i stalpen, jag hängde mig kvar i gasen och slog runt bakläges. Höger handled gick av och armbågen gick ur led, ägaren av den nya Kawasakin bad mig gå upp till depån. När ambulanshelikoptern kom spände de fast mig och när jag kom till Karolinska röntgade de min rygg och det visade sig att jag hade fått min första kotkompression på ryggkota nr 7 (den första av tre trasiga kotor totalt)
1996 tränade jag motocross med min Suzuki RMX250 enduro och trillade i stalpen, tummen krokade i barbuster så att ledbandet gick av. Åkte till Akademiska i Uppsala där de öppnade och fiskade upp ledband som de sydde fast med en knapp (jepp de sätter en knapp med ståltråd som de har borrat genom benet som man kan dra ut efter några veckor).
Det har dock varit riktigt roligt under alla dessa år med några magiska höjdpunkter
– Vid min första Enduro SM deltävling i breddklassen på vintern körde jag in som 12:a
– Jag tog starten med min nya YZF426 på crosstävling i Strängnäs och undrade vart alla andra tog vägen, började köra så försiktigt att jag till slut körde i mål som 3:a
– Jag har kört runt Skottland med min nuvarande fru på en Aprilia milleR
– Började köra Supermoto 2005 som jag älskar än idag
– Var 8:a i Supermoto S2 klassen (elit +450cc) i Sverige och Finland 2009
– Har slutat som 7:a 2019 och 2018 i Supermoto SM Elitklassen
– Tyvärr har jag aldrig lyckats nå ända fram och slåss om pallplatserna, men det har varit kul
Sen har vi alla underbara personer från hela världen som jag har lärt känna
– Har varit i Spanien Med Ola Anderson, Ola Eifeim och Johan Eiderhage 2005 och 2006
Har varit nere i Italien varje påsk sedan 2008 fram till 2019 och tränat på fina banor som jag har fått dela med flera världsstjärnor
– Träffade en trevlig finsk yngling 2008 i Italien, han hette Mauno Hermunen och vann VM
– Körde ett Aprilia Team med Ola Eifreim 2009, Ola var 2:a på en 450 SXV
– Lärde känna Asseri Kingelin när jag körde finska Supermoto SM 2009 han vann sedan EM
– Körde med Mauno, Petr Vorlíček och Milan Sitnianski i Italien. Petr vann EM och Milan som redan då var riktigt snabb på en 250F är idag med i EM toppen, riktigt trevliga och ödmjuka.
– Det är kul att se talangfulla unga personers utveckling som exempelvis Hampus Gustafsson som idag är Sveriges i särklass snabbaste förare, han är alltid är lika glad och trevlig.
– Sedan har vi alla andra trevliga förare i Sverige och Finland som det har varit otroligt kul att lära känna och samtidigt tampas med på banan.
När jag tittar på min skadehistorik börjar jag fundera på om det kanske är dags att ge sig med tävlandet och alla motorcyklar. Frågan är om det är värt det när man summerar allt: skador, tid och pengar.
”Jag har en höst/vinter framför mig då jag kan läka, träna och fundera, vi får se om vi ses på banorna 2020”
